londonbabylondon

Lite över 2 veckor har gått sedan vi kom hem till verkligheten. Jag hoppas att ni tittat på nostaligi filmen som Mimmi lagt in här nedanför. Kanske bara är vi som förstår och jag vet inte riktigt hur många gånger jag fått frågan varför vi filmade en dörr men för er synskadade (hehe) som inte sett världens bästa film Notting Hill så är det dörren i Notting Hill. Inte blå men vad tusan. Kan förstå att det var mycket turister osv när den var blå, vi fick ju leta den till och med.

Hur som helst, jag saknar London. Jag visste att det skulle bli såhär. Då jag var där så hade jag hemlängtan, i alla fall sista dagarna. Jag var trött och less på Londontempot och det faktum att vi aldrig sov, aldrig hade en lugn stund. Vi matade på i 120 varje minut i en hel vecka. Det tar på krafterna och nu  när jag är hemma och utvilad så känner jag "vafan, varför kämpade jag inte lite hårdare? vi skulle kunnat se så mycket mera!". Men än är det inte över, jag ska tillbaka till London jag också. Frågan är bara när. Men det kommer, trust me.

Det är till och med så illa att jag saknar vår urusla frukost där det kostade extra om man ville ha "engelsk frukost". Och jag saknar till och med den värdelösa internetuppkopplingen. Nu är det illa gott folk. Take care, bloggen kommer aldrig dö! Bye / Emelie

NOSTALGITRIPP TILLBAKA TILL LONDON!
vsg!

Snart är det precis två veckor sedan flygplanet landade i Umeå och resan var över. Två veckor och jag minns allt som om det vore igår. Jag har bestämt mig för att åka tillbaka, på riktigt. Först måste jag bara hitta ett sätt att tjäna pengar på, ett jobb vore kanske något. Den stora frågan är: Hanna, har du tid för ett jobb?
Nej, nej, nej och nej, eller kanske?
Fint att jag filosofierar med mig själv, på en blogg som ingen längre läser. Filosofierar saker som inte hör saken till.
London skall besökas åter.

Om jag har räknat rätt så spenderade jag inte mer än 60 svenska kronor ur egen ficka under Londonvistelsen! Tänk, alla b&j's, all shopping.. Var gratis!
    Och redovisningen som ägde rum i torsdags, var inte så fasansfull som förväntat. Den var fruktansvärt planerad-i-sista-stud och jag var redbullpåverkad, vilket kanske säger en hel del.
Det var så kul, men så tråkigt på samma gång. För på ett sätt kändes det som att nu knöt vi ihop säcken på Londonresan once and for all. Vilket inte riktigt stämmer, men så kändes det.
Nu väntar det stora uppdraget! Den stora uppgiften som vi ska ta oss an under första praktikveckan. Det är inte slut på det roliga, än. Jag känner mig jätte taggad på allt hårt arbete som ligger framför oss! Samt att utnyttja andra veckan till praktik, om så är möjligt.

Puss på tjejerna och alla trogna läsare,
Simu

OCH
jag tror att den här bloggen kommer att ha ett evigt liv.